Och sanningen är att det ögonblicket stannade kvar hos mig långt efter att kabinbelysningen tändes igen och alla skyndade sig för att hämta sitt bagage. Jag fann mig själv återuppleva det – inte av skuld, utan av igenkänning. Hur många gånger hade jag rört mig genom livet så snabbt att jag glömde att alla andra också rörde sig? Hur många gånger hade jag låtit olägenheterna sudda ut min mänsklighet?
Sedan den flygresan har jag börjat uppmärksamma – den äldre mannen som kämpar med sin resväska,
den nervösa tonåringen som flyger ensam för första gången, föräldern som lugnar ett rastlöst barn.
Jag har lärt mig att resor inte bara handlar om platserna vi åker till, utan människorna vi möter längs vägen.
Och ibland mäts den verkliga resan inte alls i mil.
