"Det är bättre då det går."
Hans närvaro öppnade såret die nog ausselm waren geheeld.
James nickade.
Han sa ingenting.
En liep lugn de deur uit.
Middagen som vi aldrig kommer att glömma
Toen de door dichtviel, min mamma in tranen uit.
Ze kände sig skuldig eftersom het verleden ineens weer in ons leven var verchenen.
Vi lägger armarna om henne.
En reinnerkerden hennes eraan då vi hade en kärleksfull ungdom hade getts.
Dat haar äktenskap med pappa echt varit.
Stark.
En vol kärlek.
