Men nyfikenheten tog överhanden. Jag rengjorde USB-minnet, torkade det och, efter en stunds tvekan, kopplade jag in det i min bärbara dator. Datorn kände igen det omedelbart. Inuti fanns bara en mapp: "ÖPPNA MIG".
Mitt hjärta bultade. Jag öppnade det: det fanns bara en bild av en man som satt vid ett bord och tittade in i kameran med ett svagt leende på läpparna. Inget namn, inget datum, inget sammanhang. Bara ett ansikte mystiskt dolt i matvaran.
Jag stirrade på skärmen länge och försökte lista ut det. Kanske var det en olycka på produktionslinjen. Kanske någon råkade tappa det. Eller kanske var det något slags konstigt skämt.
Jag bestämde mig för att hålla mig lugn. Jag ringde till mataffären och förklarade situationen. Kassörskan blev förvånad, bad om ursäkt och bad mig ta med paketet. Hon lovade att meddela leverantören.
Jag lugnade ner mig lite, tog USB-minnet och leveransen registrerades. De sa att de skulle kontakta mig.
Den kvällen, över en kopp te, tänkte jag på hur livet ibland stoppar oss för att påminna oss om att vara medvetna. Ett ögonblick kan krossa vår dagliga trygghetskänsla. Sedan dess har jag läst etiketter noggrant, kontrollerat datum och lyssnat på min intuition.
Nu ler jag varje gång jag passerar en korvstånd – inte av rädsla, utan för att jag vet att även det mest vardagliga köpet kan dölja en oförglömlig historia.
