Hennes röst lät spänd. ”Lyssna noga. Stäng av allt. Din telefon, lamporna, allting. Gå upp på vinden, lås dörren och berätta ingenting för Caleb.”
En rysning rann längs min ryggrad. ”Va?”
”Tja, Elise.”
Jag tittade på min man. Han låg på rygg vänd mot mig och andades långsamt och regelbundet.
”Du skrämmer mig”, viskade jag.
Maras röst bröts och hon skrek: ”Gör det bara!”
Jag rörde mig innan jag hann ställa några frågor om det.
Jag smög mig ur sängen, tog tankspritt min laddningskabel och smög mig in i hallen. Caleb följde efter mig.
”Elise?” mumlade han.
Jag frös till.
”Jag ska bara hämta lite vatten”, sa jag.
Han svarade inte.
Jag släckte lampan i hallen, sedan i köket och slutligen lampan i vardagsrummet, som Caleb alltid lämnade tänd. Mina händer skakade så mycket att jag nästan tappade telefonen. Mara låg kvar på linjen; bara hennes andning hördes.
På vinden viskade hon: ”Lägg inte på.”
Jag klättrade långsamt upp, varje trästeg knarrade under mina bara fötter. Vinden luktade damm, isoleringsmaterial och gamla julkartonger. Jag stängde dörren bakom mig och sköt det lilla låset på plats.
”Lås”, sa Mara.
”Jag har det.”
”Håll dig borta från fönstret.”
Sedan avbröts samtalet.
Under en lång, hemsk minut hände ingenting.
Sedan hörde jag Calebs röst nere.
Inte längre sömnig.
Lugn.
”Ljuset är släckt”, sa han.
En annan man kontaktade mig från mitt hus.
”Då får hon veta.”
Min hand fördes till munnen.
Genom en smal springa i vindsgolvet kunde jag se en del av korridoren nere. Caleb stod där i mjukisbyxor med min laptop under armen.
Bredvid honom stod en främling i en svart regnrock.
Främlingen räckte Caleb en liten ask.
Caleb öppnade den och tre pass dök upp.
Ett av korten hade ett foto på min man.
Ett av dem hade min sons.
Det tredje hade mitt.
Men inget av dem bar vårt namn…
