Först efter att jag tvingat mig närmare kom sanningen långsamt fram. "Benen" var inte alls ben, utan sköra rötter. Den där skrämmande varelsen var bara ett groande frö som på något sätt hade hamnat i
min säng, i tysthet sökande efter fukt och liv. Rädslan rann bort, ersatt av generat skratt och en märklig ömhet.
På just den plats jag ville vila hade livet försökt slå rot – och för ett oförglömligt ögonblick hade det skrämt mig mer än någon mardröm.
