Herrar.
Plural.
Jag tog ut Noah ur hans rum medan han grät förvirrat.
"Mamma, vad händer?"
"Det är okej", ljög jag. "Stanna bara hos mig."
Utanför ekade fotsteg genom det våta gräset.
Sedan kom ett ljud som fick mitt blod att frysa i mina ådror.
Det långsamma knarrandet från gungan på bakgården.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Trots att det inte var vindstilla.
En polis ropade: "STOPP!"
Ett skott ljöd.
Noah skrek i min axel.
Ännu ett skrik.
Löpande fotsteg.
Sedan tystnad.
Några minuter senare kom Mara in genom ytterdörren, med sitt vapen fortfarande dragen.
Hennes ansikte berättade allt redan innan hon sa något.
"De flydde."
Jag kände hur mina knän blev svaga.
Mara fångade mig innan jag föll till marken.
"De ville förmedla ett budskap", sa hon mjukt.
"Vad vill de ha av mig?"
Hennes ansiktsuttryck grumlades.
"Vi tror att Owen gömde något i ditt namn innan han arresterades."
Jag skakade våldsamt på huvudet. "Jag vet ingenting alls!"
"Jag vet."
"Men det gör de inte", sa konstapel Reeves bakom henne. Därefter placerade han en tunn Manila-mapp på min disk.
Inuti låg ett kontoutdrag.
Ett utlandskonto på Caymanöarna.
Saldo: 11,4 miljoner dollar.
Kontoinnehavare: ELISE HARPER.
Min syn blev suddig.
"Det är omöjligt."
Reeves vände sista sidan.
Där, under bokföringsdokumenten, låg en handskriven anteckning som hade hittats i Owens fängelsecell.
Om något skulle hända mig har Elise nyckeln.
Och plötsligt, för första gången sedan min man arresterades…
Insåg jag att Owen kanske inte hade berättat allt för mig innan FBI tog bort honom.
