Far och dotter försvunna i Pyrenéerna: fem år senare upptäcker vandrare vad som låg gömt i en skreva.
Fem år efter Julián Herreras och hans nioåriga dotter Claras försvinnande verkade det som om bergen hade uppslukat dem för gott. Fallet dominerade rubrikerna i veckor 2020, då de två försvann spårlöst under en kort och till synes oskyldig vandring i de franska Pyrenéerna. Allt eftersom tiden gick och inga ledtrådar eller spår fanns kvar, avbröts den officiella sökinsatsen. Familjen, förkrossad och utmattad, klamrade sig fast vid tanken att de kanske hade bestämt sig för att börja ett nytt liv långt borta. Andra, mer realistiska, övervägde möjligheten av ett tragiskt fall på en oåtkomlig plats.
I åratal hände ingenting. Fram till slutet av augusti bestämde sig ett katalanskt par för att utforska ett sällan besökt område nära Rolandopasset. Mellan de djupa klippsprickorna trodde de att de såg något som bröt platsens grå monotoni. De hukade sig ner, lyste med sin mobiltelefonficklampa på den och såg en rektangulär form täckt av damm och fukt.
"Det är… en ryggsäck", mumlade han utan att våga röra den.
Kvinnan kom närmare. Medan hon torkade bort något som såg ut som en etikett med fingrarna tittade de förvånat på varandra.
—Julian Herrera.
Far och dotter vilse i Pyrenéerna: fem år senare upptäcker vandrare vad som låg gömt i en skreva.
Deras hjärtan bultade i halsgropen. Det kunde inte vara en slump. Ryggsäcken satt fast mellan två stenar, som om den hade fallit ur en djup ravin. Paret tog bilder och skickade dem till gendarmeriet, som omedelbart svarade. Inom några timmar anlände ett specialiserat räddningsteam med helikopter och spärrade av området.
Kapten Morel, som hade deltagit i den första sökinsatsen fem år tidigare, öppnade ryggsäcken med handskar på sig. Inuti hittade han en bucklig metallflaska, matrester i en påse, en skrynklig karta… och något som skickade rysningar längs ryggraden på honom: Claras blå anteckningsbok, som alla hade känt igen under utredningen.
Medietrycket ökade igen med stor kraft. Familjen varnades, och journalister på båda sidor om gränsen blockerade tillfartsvägar. Men berget gav inte upp lika lätt.
Sprickan där ryggsäcken hittades var bara femtio centimeter bred, men sträckte sig flera meter nedåt och mycket högre upp. Enligt experter är det möjligt att Julián hade försökt ta sig ner från en närliggande punkt i jakt på en kortare väg eller skydd, och fastnat i processen.
Kapten Morel var dock inte övertygad. Något var fel: ryggsäcken var knappt skadad och visade inga tecken på ett långt fall. Dessutom fanns det ett pennmärke på kartan som inte hade funnits där fem år tidigare, när exemplaren undersöktes. "Det här stämmer inte", viskade Morel till en av teknikerna. "Om Julián skrev detta efter att han gått vilse... då måste vi ta reda på varför."
Återupptagandet av utredningen visade sig vara ett mysterium. Och vad teamet upptäckte nästa dag, genom att gräva djupare och djupare i sprickan, förändrade helt tolkningen av fallet.
