När folk hör frasen fem år låter det obetydligt, som en kort tidsrymd, några sidor som lätt kan skummas igenom i livets bok.
Men när dessa år inte markeras av årstider eller helgdagar, när de istället räknas i fluorescerande sjukhuskorridorer, pillerburkar sorterade efter dag och tid, och den skarpa, kvardröjande lukten av desinfektionsmedel som fastnar på huden oavsett hur många gånger du duschar, beter sig tiden annorlunda.
Den tjocknar. Den lägger sig tungt i dina lungor. Den blir en börda du släpar framåt istället för ett utrymme du bebor.
Mitt namn är Marianne Cortez. Jag är trettiotvå år gammal, och kvinnan som stirrar tillbaka på mig i spegeln känns som en fullständig främling.
fortsättning på nästa sida
