Den kvällen knackade någon på min dörr.
När jag öppnade den stod Hannah där och log.
Bredvid henne satt två män: en lång man med grått hår och en yngre som bar en verktygslåda.
Första gången jag hörde min granne skrika åt sin gravida fru stod jag i köket och diskade. Våra lägenheter var åtskilda av en tunn vägg, och hans röst skar igenom den som ett knivblad.
"Följ mina regler annars kastar jag ut er som skräp, du och den där magen!"
Tallriken gled ur mina händer och föll ner i diskhon med en duns. Jag stod där och lyssnade.
Det blev tyst en stund, sedan hördes en mjuk snyftning från andra sidan väggen.
Jag hade bott i den byggnaden i åtta år. Tillräckligt länge för att känna igen ilskan, grälen och den sorgliga rytmen i olyckliga äktenskap. Men något i den meningen, i magkänslan , gjorde mig illamående.
Hon var gravid.
Och han hotade att kasta ut henne.
Jag sov inte bra den natten.
Vid midnatt hörde jag lägenhetsdörren smälla igen på övervåningen och hastiga steg komma nerför trappan. Sedan föll tystnaden.
Något fick mig att kolla.
Jag öppnade dörren och steg in i den dunkla hallen. Byggnadens lampor flimrade som vanligt och kastade långa skuggor på den slitna mattan.
Det var då jag såg henne.
