Jag trodde att hon inte hade gjort "något" hela dagen – men en ruta motbevisade mig.
När Anna nämnde alumniträffen kunde jag knappt ta blicken från telefonen.
Hon stod vid köksbänken med håret uppsatt i en lös knut, precis som hon brukade göra när hon försökte låta fri i en viktig fråga.
Bakom henne, som vanligt, var det kaos. Ett barn kunde inte hitta en sko. Ett annat klagade på sina matteläxor. Spädbarnet slog i brickan på sin barnstol med en sked.
Vårt liv. Högljutt. Vanligt. Fullt.
"Nästa månad firar de tioårsjubileum", sa hon lätt. "Jag funderade på att gå."
Jag brast ut i skratt en stund.
Inte för att det var roligt. För att det verkade onödigt.
"Varför?" frågade jag.
Hon blinkade. "Varför vad?"
"Varför gå?" frågade jag och lutade mig tillbaka i stolen. "För att kunna berätta för alla att man är hemma och snyter sig hela dagen?"
Hon vände sig långsamt mot mig.
