Jag trodde att hon inte hade gjort "någonting" hela dagen – men en låda motbevisade mig.

Vi saknade dig!

Maria berättade för oss vad som hade hänt. Att vara mamma ÄR något att vara stolt över. Du uppfostrar tre personer – det är svårare än någon titel vi har.

Kom nästa gång. Vi tar din plats.

Jag kände ett tryck i bröstet.

Maria.

Hennes bästa vän från gymnasiet. Hon som blev kirurg. Hon som jag hade pekat på utan att tänka som ett exempel på "riktig framgång".

Jag satt där och stirrade på bilden.

Jag tänkte på Anna, som var tjugotvå år gammal och gravid med vårt första barn, medan hennes vänner packade inför praktik och forskarutbildning. Jag tänkte på kvällarna hon gick runt i vardagsrummet med bebisarna som kollapsade medan jag sov för att "jag hade möten på morgonen". Jag tänkte på födelsedagskalasen hon hade planerat, in i minsta detalj. På luncherna hon packade. På läkarbesöken hon kom ihåg. På de små sneakersna hon ställde upp vid dörren varje kväll.