Jag intalade mig själv att hon var överkänslig.
Jag intalade mig själv att jag bara var ärlig.
Två veckor senare dök en stor låda upp på verandan.
Annas namn var tydligt skrivet högst upp. Ingen returadress.
Hon låg ovanpå och höll i barnet när jag bar in honom.
Nyfiken tog överhanden.
Jag intalade mig själv att jag bara kontrollerade om det var skadat. Jag öppnade den.
Och jag kände att något sjunka in i mig.
Inuti fanns ett stort, professionellt inramat foto av kandidaterna. Rader av leende ansikten. Människor jag hade hört historier om genom åren men aldrig träffat.
Bakom den vita ramen fanns signaturer. Dussintals. Några uttrycksfulla, några i en loop, några hastiga.
Jag hittade en fastnålad på baksidan.
