"Zeker!"
Walkie-talkie gled ur min rullande hand och klättrade ner på marken.
Jag hade två gånger att stirra på väggen som jag hade hjälpt att bygga, sedelfde vägg som vill användas.
Min son. De jongen die ik heb opgevoed. De jongen die ik heb gevoed, gekleed en beschrecht. Hur gör du?
Stationen var stilad. En stilte die kallare aanvoelde dan vilken vinter då också.
Jag har inte gett mig en natt. En nästa inte heller. Hun röstar galmden i min huvud, lyssna och vilken dröm också.
Hur kan du vara medveten om någon som kan hjälpa dig? Hur kan du glömma kärleken och tänka på en plånbok?
Dagen efter skrubbade jag hårdare. Blodet av mina fingrar. Min mage kurrade. Men jag kon alleen maar denken aan vad jag hade hört.
Då bestämde jag mig: nog. Ingen stilte mer. Inget mer låtsas.
I lördags firade jag min 60-årsdag. Jag hade ze uigennodigd voor een etentje.
Thomas och Lila hade en taart från supermarknaden som tagits emot och smyllten geforceerd.
